Det är inte första gången jag startar en blogg, detta måste vara den 20:e gången eller så.. Men nu kände jag att jag behövde det. Bara för mig själv helt enkelt, är inte helt säker på om jag ska göra den "offentlig" för mina vänner. För offentlig det är den, men att inte "visa upp" den för någon. Jag vill nog ha den privat tills jag känner för att dela med mig. Det kommer inte alltid vara något positivt att skriva, för jag kan inte alltid vara positiv, inte i dagens läge.
Året som har gått har inte varit helt lätt att leva i alla dagar. Förra hösten så gick jag in i en depression, det tog hårt på mig och jag tappade orken totalt. Medicinering och KBT behandling var det som hjälpte. Tillslut så valde jag och även i samtal med min kurator och läkare att sluta med min medicin, den gjorde mig mer orkeslös än vad depressionen gjorde. Men i samband med detta så hade min mormor legat på sjukhus i nästan en månad, vilket var jobbigt då mormor var min bästa vän i livet. Två dagar efter min födelsedag så gick hon bort, det var jobbigt att bearbeta det och samtidigt sluta med min medicin. Men jag tog mig igenom det, för jag hade stöd ifrån mina underbara vänner och min underbara familj. Det hann inte ens gå tre månader innan jag fick nästa samtal om att en person hade gått bort, min mormors syster aka moster (som alla kallade henne, ingen tilltalade henne vid hennes namn nästan), hon var en person som spred glädje och skratt. Hon var den mest underbaraste personen man någonsin kan ha träffat! Det var jobbigt och nu var det inte ett dödsfall att bearbeta, utan två. Men ännu en gång så hade jag stöd, jag är tacksam för det. Att jag har min familj, att jag har mina vänner och att jag får den kärlek jag behöver.
Sen kom sommaren, den flöt på bra. Som student och blivande förskollärare som har otroligt svårt att få sommarjobb, så gick jag hemma hela sommaren. Jag spenderade all tid jag kunde med mina vänner och min familj. Jag försökte göra saker som hela tiden gjorde mig glad, allt för att slippa tänka, att få andas och slippa känna mig ensam. Som ibland är en känsla som jag känner, jag bor inte hemma längre, jag har flyttat ifrån mina föräldrar och i början var det jobbigt. Men jag har mina underbara grannar och min underbara fruga som gör livet lättare här hemma i Trollhättan. Men trots det så kom känslan ibland att känna sig ensam. Vilket var skönt att slippa under sommaren. Sen att få vara hemma i Dalsland är inte alltid så dåligt som jag ibland tror, det är där jag är ifrån, det är där jag har mina rötter.
När sommaren gick till sitt slut så var det dags att åka tillbaka till Trollhättan, det var några veckor kvar tills skolan skulle börja. Men just då ville jag hem, hem till min säng och min soffa. Min egna trygghet, för den har jag funnit här nu. Det är inte samma trygghet hemma i Dalsland som jag har här i min lilla etta. Skolan började, allt var frid och fröjd. Men eftersom året började med motgångar, varför skulle det inte fortsätta? Skolan blev det knas med, jag är självklart kvar i skolan och gör så gott jag kan trotts vissa omständigheter som jag helt ärligt talat inte vet hur jag ska formulera mig om. Men efter motgång på motgång, så blir man helt enkelt förjävla trött på det! Sen kom nästa samtal, "som tur var" så var det ingen som hade dött. Däremot så hade min farmor hamnat på sjukhus, jag visste ingenting, men jag förväntar mig alltid det värsta för att det ska bli lättare att ta det när det kommer ungefär. It was the big C! Precis som jag hade föreställt mig, det blev behandlingar hit och dit. Mer vet jag fortfarande inte. Det är jobbigt att inte veta, jag är en person som vill ha all information direkt. Jag får panik om jag inte vet tillräckligt för att kunna gå vidare. Men hur ska man då kunna gå vidare? Jag vet inte hur, men det kommer väl. Ibland önskar jag att det fanns en instruktionsbok för hur man ska leva livet, hur man ska tackla motgångar och så vidare.
Jag skulle kunna hålla på i evigheter och skriva alla tankar, men det får räcka nu. Jag får vila min lilla hjärna, men det kommer mer.
.jpg)